På svarta listan: Tad Morose
Kategori: Allmänt
Enligt Wikipedia är en svart lista är en förteckning eller ett register över exempelvis företag/ organisationer/ personer som inte sköter sina förehavanden på korrekt vis...
För att hamna på min svarta lista finns vissa kriterier som bandet ifråga bör upprätthålla: bl.a bör konstellationen vara så pass exceptionellt suverän, att deras album efter otaliga upprepade varv på ljudmaskinen (cd:n) i princip bojkottas och således riskerar förpassas till skivhörnans mest mörka vrå- på obestämd tid..
Ett dylikt band är TAD MOROSE!
”REVENANT” – det sjunde inseglet från Tad Morose, är ett på kraftfullt manér konstruerat alster. Med en formel som inte gått av för hackor sedan Christer ”Krunt” Andersson, skådade det visionära konceptet redan innan nittiotalets midskede, då bandet debuterade med ”Leaving The Past Behind” (1993). Och med mer än 20 år inom metalscenen är de mer ”styvnackade” än många andra akter man känner till.. Den musikaliska potentialen bandet besuttit genom åren har växlat och förändrats genom åren, och det är inte förrän på ovan nämnda fullängdare, som horden ederat renodlat grovkalibrigt alster, vilket tillfredsställer flertalet sinnen – samtidigt! Med den nuvarande line-upen bestående av: Christer ”Krunt” Andersson (gitarr), Peter Morén (trummor),Tommi Karppanen (bas), Kenneth Jonsson (gitarr) & Ronny Hemlin (”vokiller”), erbjuder horden betydligt mer ”monstroöst” renodlad metal än vad många andra band inom genrén nånsin kommer ens i närheten av..
Bäst: ”Follow”, ”Death Embrace” Men det är live konstellationen utmärker sina ultimata resurser.. Då kan man bli ”Forlorn” för all framtid..
En av de längst existerande akterna inom den svenska metalscenen är Bollnäs-bandet Tad Morose, som inte låtit sig motats i grind, utan fortsatt med kompromisslös spirit, främst hos den ende kvarvarande originalmedlemmen – gitarristen Christer Andersson. Den musikaliska formeln Tad Morose levererar på sina 2 på varann följande album – ”Revenant” (2013) och St. Demonius (2015) är förmodligen det mr. Andersson hade vision om vid bandstarten 1991 – Att skapa ett säreget sound som får åhörarens blod svalla lite extra. Skillnaden mellan ”Revenant” och St. Demonius” är hårfin. Båda kompositionerna är excellent utformade och senaste medlemmen i konstellationen, Kenneth Jonsson verkar onekligen blivit ”varm i kläderna” sedan han klev ombord. Det märks inte minst på de ”liveritualer” horden avverkat de senaste åren.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Med St. Demonius verkar det nästan som om Tad Morose hamnat vid ett vägskäl; huruvida återvända till rötterna eller fortsätta nöta sulorna längs den utstakade stigen? Svaret på det får framtiden utvisa. Men en sak är säker – Tad Morose har återigen utverkat ett koncept som definitivt inte ämnar förmultna i takt med att höstvindarna viner allt starkare och regndropparna piskar allt hårdare i takt med Peter Moréns trummande insatser, i symfonisk samklang med de övriga medlemmarnas instrumentala kapacitet. Ty så länge ”Black Fire Rising”, ”Darkness (will) Prevail” viner runt knutarna, då kan vem som helst bli ”Forlorn” av den något episka ”Day Of Reckoning”!
Summa summarum: Med St. Demonius har Tad Morose, likt en fågel Fenix (återigen) rest sig ur askan i elden och tar med åhöraren på en 12-spårig atmosfärisk resa som utan att skena iväg allför mycket och bibehåller det själsligt järnfasta grepp såsom Revenant gjorde…
Så med andra ord bibehåller bandet sin "guldstjärne"status på svarta listan..
På återseende/
Demolithia
